Är suveränitet oberoende eller en samling av rättigheter?

Suveränitet är den viktigaste kategorinstatlig och internationell rätt. Erkännande av befolkningen, för vilken ett visst territorium historiskt har tilldelats, som en oberoende juridisk enhet, är förknippat med beviljandet av betydande befogenheter till folket.

Teoretiker argumenterar om innehållet i konceptet"suveränitet". Att definiera det som statens interna och externa oberoende verkar inte helt korrekt. Internt oberoende i detta fall ifrågasätts inte, eftersom folket delegerar makten till representativa organ och därigenom ger dem administrativa befogenheter.

Komplexiteten är karakteristiken för definitionen"Extern suveränitet". Detta är kopplat till problemet med själva möjligheten att tala om vilket lands oberoende som helst inom globaliseringens sammanhang. Nära utrikespolitisk interaktion, handel, ekonomisk aktivitet - allt detta ökar staternas ömsesidiga beroende från varandra. Det visar sig att varje land formellt kan föra sin utrikespolitik enligt sin egen förståelse. Men i själva verket har suveränen betydligt mindre politisk vikt om den inte tillhör det internationella samfundet som bildas av moderna ekonomiska ledare.

Beslutar att gå med i den här eller den andrastaten tvingas att inte bara bedriva extern politik utan också internt på ett visst sätt för att uppnå överensstämmelse med de standarder som fastställts av organisationen.

Ett av villkoren för att acceptera detta eller detgemenskapen är att anpassa nationell lagstiftning till bestämmelserna i det internationella fördraget. Som regel ökar dessa dokument kraven för graden av skydd av naturliga mänskliga rättigheter, men själva faktumet av en påtvingad förändring av den nationella rättsliga ramen på grund av ekonomisk och politisk nödvändighet tvivlar på suveränitet. Denna situation leder till behovet av att söka efter en mer adekvat definition av den studerade kategorin till moderna verkligheter.

Så, folkets suveränitet ger demförmågan att bilda representativa organ. De sistnämnda kommer att ha makten, tack vare vilken de kan bedriva inrikes- och utrikespolitik på uppdrag och i befolkningens intresse. I snäv bemärkelse reduceras således begreppet suveränitet till en stats förmåga att interagera med andra länder på den internationella arenan på dess folks vägnar: att acceptera fördrag, ingå fackföreningar etc.

Framväxten och erkännandet av nya stater har tvåtyp av förutsättningar. Det internationella samfundet kan erkänna oberoende för en enhet som var en del av en annan, större suveränitetsbärare. Denna praxis genomfördes under den post-sovjetiska perioden, då invandrare från Sovjetunionen fick självständighet. Suveränitet i detta fall är erkännandet av utbildningens oberoende, som har erfarenheten av "statskap". Exempel på sådana länder är Georgien, Armenien, Lettland, Estland och andra.

Det andra sättet att få självständighet ärdet är ett erkännande av utbildningens suveränitet, som följaktligen inte har någon erfarenhet av att vara en självständig stat. Så på det nuvarande Kirgizistans, Turkmenistans och Kazakstans territorium före unionens utträde fanns inga bildade formationer med samma namn.

Länder förtjänar särskild uppmärksamhet, suveränitetsom delvis erkänns. Abchazien, Sydossetien, Pridnestrovian och Nagorno-Karabakh-republikerna har inte erkänts av det internationella samfundet som oberoende ämnen för utrikespolitiken på cirka 20 år.