Биогенетический закон Геккеля-Мюллера описывает förhållandet som observeras i levande natur är ontogeni, det vill säga den personliga utvecklingen av varje levande organisme, till viss del upprepar den fylogeni - den historiska utvecklingen för hela gruppen av individer som den tillhör. Lagen formulerades, som namnet antyder, av E. Haeckel och F. Muller på 60-talet av XIX-talet oberoende av varandra, och det är nästan omöjligt att fastställa teorin som upptäcker nu.
Naturligtvis var den biogenetiska lagen inteformuleras omedelbart. Müllers och Haeckels arbete föregicks av skapandet av en teoretisk grund för lagen i form av redan upptäckta fenomen och andra etablerade naturlagar. År 1828 formulerade K. Baer den så kallade lagen om embryonal likhet. Kärnan ligger i det faktum att embryon från individer som tillhör samma biologiska typ har många liknande element i den anatomiska strukturen. Hos människor, till exempel, i ett visst utvecklingsstadium, har embryot klyftespalter och en svans. De karaktäristiska särdragen i artens morfologi förekommer endast under den fortsatta ontogenesen. Lagen om embryonalikhet bestämde till stor del den biogenetiska lagen: eftersom embryon från olika organismer upprepar utvecklingsstadierna för andra individer, upprepar de utvecklingsstadierna för hela typen i allmänhet.
EN.Senare gjorde Severtsov vissa ändringar av Haeckel-Muller-lagen. Forskaren konstaterade att under embryogenesen, det vill säga stadiet för embryonal utveckling, finns det en likhet mellan organen hos embryon och inte vuxna. Således liknar gälvsnitten i det mänskliga embryot de gälvsniderna av fiskembryon, men inte på något sätt med de bildade gälarna av vuxen fisk.
Det är viktigt att notera att en av de viktigasteBevis för Darwins evolutionsteori betraktas som direkt biogenetisk lag. Dess formulering antyder på sin egen logiska koppling till Darwins läror. Embryoet under dess utveckling passerar genom många olika stadier, som var och en liknar vissa stadier av naturens utveckling, noterade från en evolutionär synvinkel. Således återspeglar varje mer och mer komplext organiserad individ i sin ontogeni utvecklingen av all levande natur ur utvecklingssynpunkt.
Psykologi har också sin egenbiogenetisk lag, formulerad oberoende av den biologiska lagen. I psykologin är det faktiskt inte en formaliserad lag som sticker ut, utan tanken uttryckt av I. Herbart och T. Ziller om likheten i utvecklingen av barnets psyke med människan i allmänhet. Olika forskare har försökt underbygga denna teori ur olika synvinklar. H. Hall tyckte till exempel direkt Haeckel-Muller-lagen. Han sade att barnets utveckling, inklusive i det psykologiska planet, uteslutande ställs av biologiska förutsättningar och upprepar utvecklingsutvecklingen i allmänhet. På ett eller annat sätt är idén idag inte entydig bevisad. Inom psykologin finns det fortfarande ingen biogenetisk lag som sådan.
