Ingen fysisk kvantitet kan varamätt exakt. Varje gång man gör mätningar och namnger det erhållna resultatet kan man bedöma den absoluta noggrannheten för det erhållna värdet endast med en viss grad av sannolikhet. Dessutom är värdet på denna sannolikhet försumbar på grund av det faktum att något uppmätt värde ingår i ett visst intervall, vilket bestämmer det absoluta felet.
I allmänhet förstås felet somavvikelse för det uppmätta värdet av det uppmätta värdet från dess verkliga nominella värde. Verkligheten i världen omkring oss är sådan att inget instrument, oavsett hur exakt det kan vara, kan förmedla en absolut exakt mening. Därför, när de mäter, säger de att det absoluta felet bildade ett visst intervall, och det uppmätta värdet ligger i intervallet mellan dess gränser.
Hur bestäms intervallet i vilketär det verkliga värdet för det uppmätta värdet lokaliserat? Den första parametern är instrumentets noggrannhet. Beroende på mätinstrumentets tillverkningsteknik, dess egenskaper och egenskaper uppstår detta eller det andra felvärdet. Naturligtvis är ju högre enhetens noggrannhet, allt annat lika, desto dyrare är det, men samtidigt ger det observatören ett mer exakt mätresultat. Valet av mätinstrument och dess noggrannhet beror på kraven på problemet som ska lösas. Inte alla beräkningar kräver hög noggrannhet och därför är det viktigt att välja rätt enhet så att de erhållna resultaten inte påverkar det totala mätresultatet.
En annan parameter som påverkar noggrannheten ärkorrekt användning av mätanordningen. Dessutom spelar det en mycket viktig roll i mätningen! Den som gör mätningar måste kunna hantera mätinstrumentet korrekt. Annars riskerar han att inte bara få felaktiga resultat utan också förstöra enheten helt. Innan du använder ett mätinstrument (särskilt ett högteknologiskt) är det därför viktigt att läsa instruktionerna, förstå driftsprincipen och enhetens installationsschema,
och först därefter börja mäta.
Den tredje parametern är direkt uttaginstrumentavläsningar. Om enheten är utrustad med en digital display är det absoluta felet för detta kriterium noll. Om enheten har en mätskala ökar mätfelet, eftersom observatören kan helt enkelt göra fel avläsningar på grund av de fysiologiska egenskaperna hos en persons syn. I sådana fall ökar vanligtvis felmarginalen med enhetens skalningsdelning.
Den sista nyckelparametern är associerad med metodenbearbetar mätningen. Och först och främst beror det på riktigheten i avrundningen av det erhållna värdet. Det bör noteras att varje avrundning redan förstör det verkliga värdet, men igen, när man utför proceduren för bearbetning av resultaten, är det viktigt att ta hänsyn till vilken effekt tillämpningen av en viss metod för bearbetning av värdet har på sanningen av lösningen på problemet.
Ovanstående fyra parametrar är baraexterna, mest uppenbara faktorer som påverkar bildningen av intervallet för avvikelse för det erhållna värdet från det verkliga. I själva verket beror det absoluta felet på en uppsättning parametrar som, beroende på vilken typ av uppgift, påverkan av miljön, vilken typ av instrument som används, kan ha en enorm effekt på mätresultaten.
Sammanfattningsvis, låt oss notera hur sammankoppladerelativa och absoluta fel. Den första är förhållandet mellan storleken på det absoluta felet och det uppmätta värdet. Därför, om det absoluta felet är något värde med samma dimension som det uppmätta värdet, visar det relativa felet vilken del av felet som är från det verkliga resultatet av värdet.
