Att bygga ett socialistiskt system i SovjetunionenDet ägde rum under ganska svåra förhållanden. Å ena sidan stärktes den kapitalistiska kretsens ställning, och å andra sidan ökade hotet om krig. Nazi-Tyskland bröt mot villkoren för internationella fördrag, aktivt beväpna sig själv och förberedde sig för att starta en våldsam ominspelning av världen. I de östliga territorierna hade Japan ett sådant mål, och i Afrika, Balkan och Medelhavet hade det fascistiska Italien det.
De angivna krafterna försökte ständigtutvidga sitt inflytande till andra stater. Så det var ett krig i Etiopien, Spanien, Kina. Militära åtgärder kan spridas till hela världen. Under dessa ganska svåra förhållanden fästes stor vikt vid sovjetregeringens kamp mot fascistiska aggressörer, för kränkningen av universell fred och för kollektiv säkerhet.
Sovjeternas trovärdighet växte tack vare en fredsälskande politikstater under tidigare perioder, önskan att säkerställa fredlig samexistens i länder med olika sociala och ekonomiska system. Av inte mindre betydelse var de framgångar som Sovjetunionen uppnådde när det gäller att bygga socialismen. De borgerliga staternas myndigheter, särskilt de vars intressen hotades av aggressiv fascistisk politik, tvingades räkna med allt detta.
I världen sedan 1919 började den existerainternationell liga. Nationerna som utgör dess sammansättning har antagit en särskild stadga. Dess bestämmelser återspeglade föreningens mål och mål. Inrättandet av Nations League innebar utvecklingen av samarbete mellan makterna. Organisationens syfte var att säkerställa fred och säkerhet för alla människor.
Efter att ha lämnat International League Tyskland ochJapan fick möjlighet att genomföra sina aggressiva planer. Fram till det ögonblicket innehölls alla deras impulser i en eller annan grad. Samtidigt uttryckte många andra länder sin åsikt att Sovjetunionens inträde i Folkförbundet under de befintliga svåra förhållandena är nödvändig. För sin del strävade Sovjetunionen för att använda alla tillgängliga metoder för att skapa fred. I detta avseende förutsatte beslutet som fattades av Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté om utplacering av åtgärder för att säkerställa kollektiv säkerhet bestämmelser om vilka Sovjetunionen kunde komma in i Nationernas förbund. Undertecknandet av ett regionalt avtal med ett stort antal europeiska länder om ömsesidigt försvar mot aggressiva attacker planerades också.
Sovjetunionen gick in i Nationernas förbund 1934år 18 september. En vecka före detta evenemang blev Sovjetunionen officiellt inbjuden på trettiofyra länder. Sovjetunionens inträde i Nations League ägde rum med vissa reservationer. Således uttryckte Sovjetunionen vissa oenigheter med ett antal bestämmelser i stadgan, vissa metoder som bryter mot vissa folks suveränitet, särskilt med avsaknad av skyldigheter för raslikhet, liksom med det koloniala mandatsystemet.
Antagande av Sovjetunionen i denna föreningpekade på den socialistiska statens kraftfulla auktoritet. Således skedde en internationell rättslig konsolidering av ståndpunkten (länge uppenbart) att det är omöjligt att lösa frågor i det internationella livet utan Sovjetunionens deltagande.
Som en del av Folkförbundet ledde Sovjetunionen en aktiv kamp förbildandet av en front av makter som strävar efter fred, liksom för skapandet av en kollektiv säkerhetsstruktur. Samtidigt genomförde den socialistiska staten sin ihållande kamp för fred vid en internationell nedrustningskonferens, både efter och innan han gick med i den internationella organisationen av länder. Samtidigt föreslog Sovjetunionen att göra denna konferens permanent. Deltagarna avvisade dock detta förslag. Men sovjetiska diplomaters initiativ framkallade en ganska levande reaktion bland det demokratiska världssamhället, som med rätta betraktade Sovjetunionens verksamhet som en avgörande faktor i frågan om att stärka säkerheten i världen.
